På fjälltur i Norge

Rúnas husse Björn Olav hade sett ut ett lämpligt fjäll, som han menade att vi skulle ta oss upp på. Vi, dvs Alexandra med sonen Max och tre hundar, är inga vana fjällvandrare. Det är faktiskt ganska sällan vi har förmånen att vistas i fjällen alls, och när det händer blir åtminstone jag så hänryckt, att jag inte begriper varför man inte bara kan njuta av allting runt omkring sig, utan att man också måste upp på fjälltoppar. Men okej då, en vanare fjällvandrare än jag borde ju kunna övertyga mig. Och lyckas han inte med det så har vi i alla fall fått en fantastisk dagstur - för det måste den ju bli i den miljön, med det sällskapet och det vädret!

 

Dit upp någonstans är vi på väg. Är detta toppen eller gömmer den sig bakom den vi ser härifrån? Fjällen kan vara luriga.

Irunn gräver entusiastiskt efter lämlar, medan Hafrún ägnar sig åt att tugga pinnar.

 

Den här vägen!

 

Upp ska vi...

 

Det är svårt att låta bli att vända sig om och bara titta och titta.

 

Max och Thengill fyller sinnena med den vackra vyn under en paus på vägen upp.

 

Irunn trivs som fisken i vattnet - eller ska man säga kuvasz på fjället.

 

Thengill är belåten, han också.

 

Äntligen uppe på toppen!

 

Thengill knähund. Skönt att koppla av en stund, dricka vatten, äta karameller och bara vara.

 

Thengill, Hafrún och Irunn pustar ut.

 

Flamsiga Hafrún omgiven av sina syskon.

 

Hur kommer det sig att man får så mycket energi och glädje av att vistas i fjällen? Kanske är det luften och rymden - det är bara att tanka sina lager och må bra.

 

Vi hade en magnifik utsikt där uppifrån!

 

Vissa struntar i utsikt; Irunn har hittat ett gömställe med skugga och Hafrún för-söker också klämma in sig på ett hörn.

 

Max och Thengill trivs där uppe på toppen och njuter av friheten.

 

Det gör jag också...

 

Irunn har stenkoll och är den första att berätta om någon närmar sig.

 

Max och Thengill har verkligen funnit varandra!

 

...och jag och Hafrún har funnit ett ställe där vi gott kunde bli kvar fram till hösten eller så.

 

Fast man kan ju se sig omkring lite också, tycker Hafrún.

 

Eller pussas, tycker Irunn. Pussar passar jättebra på fjälltoppar, anser hon.

 

Dags att gå ner. Men visst är det svårt att slita sig! Det var ju nåt visst med toppar i alla fall...

 

Nå, kommer du?

 

Så bär det av nedåt.

 

Vatten! Ingenting slår färskt fjällvatten! Hafrún och Irunn låter sig väl smaka.

 

Skål då, brorsan! Skål, Irunn!

 

Ja, det var verkligen värt varenda minut! Tack, Björn Olav, för den här upplevelsen! Och fjälltoppar var visst inte så dumma att komma upp på i alla fall... Där ser man.

 

Startsida