Idén var värd att
pröva. Efter en del övertalning satte sig en inte alltför
förtjust Make i bilen. (För att vara exakt så ångade det av ovilja om
honom.) Med i bilen åkte även ett parasoll och en Hälgetidning (skugga
och lättsam läsning var det) och på vägen införskaffades lite ätbart.
Så var det hund då, bara den yngsta fick
följa med. Varför? Enkelt:
När Maken sedan
tidigare inte visat sig vara något sällskap i vattnet,
hoppades matte på hund nr 1, Verdi. Äntligen en skvätt- och buskamrat!
Men icke. Verdi kände lite på vattnet och
sa ”usch, det här är ju BLÖTT, blä matte! Inget för mig!”
Telefonsamtal till Gammelmatte Kicki.
- Men ta hit’na så fixar vi det, sa hon och
matte satte sig att köra de 32 milen till Kicki, där Verdis mamma Orphie skulle lära sin son att gilla vatten.
Hemkommen hade matte långa, röda, svidande
ränder över bålen, armarna och benen efter Verdis klor. Jodå, vovven
hade simmat, men raka vägen i famnen på matte:
- Kom och rädda mig matte, det är kris,
hemskt VÅTT, blä, rädda mig NU!!!
När det var dags
för hund nr 2, ville matte helgardera sig och valde perro
de agua espanol, spansk VATTENhund. Dessa jyckar har det i blodet, eller rättare sagt i generna.
De har i alla tider hjälpt fiskare hämta saker som fallit överbord,
simmat och apporterat det som behövdes. Äntligen, tänkte matte.
Hund nr 2, Rina, nosade i strandkanten,
gick lugnt i, provade simma, men vände strax tillbaka:
- Nej, matte, det här var inget för mig.
Vill inte.
Rina kan vara en ganska bestämd dam.
Och här var hon bestämd.
Intresset för vattnet vaknade, om än på
sparlåga, något år senare, men bara när det gällde MYCKET intressanta
saker i vattnet som bara MÅSTE undersökas. Men någon badglädje kan man
inte tala om. Varken hos henne eller Verdi.
Alltså var det
bara Thella som fick följa med denna heta julidag. Ingen
hund skulle visa henne hur man INTE gjorde i vattnet.
Lastade med ryggsäck, parasoll och
varghund, nådde vi havet. Där var redan flera glada jyckar som glatt
simmade och hämtade pinnar eller busade i sanden. Thella gick fram
till havskanten och tvärstannade. Tittade med avsmak på vågorna som
sköljde in över sanden och flyttade tassarna bakåt.
- Hörrdu, matte, jag tror inte vi ska gå
närmare. Det ser läskigt ut och så tror jag man riskerar att bli BLÖT.
Inget lock och pock hjälpte. Pinnar, vaddå?
- Jaha du matte, om det roar dig att hoppa
omkring så där så varsågod, men jag är inte på bushumör och dessutom
rör du dig alldeles för nära det där blöta, äckliga havet.
Thella la sig ner i sanden och tvärvägrade
att röra sig ur fläcken – tills en lite större våg sköljde längre upp
på stranden än de övriga och nådde henne. Då flög hon upp:
- Usch och fy och blä!!!, sa Thella och
förpassade sig på betryggande avstånd.
Lite grann från ovan tittade hon sedan med
vuxet allvar (som bara en tiomånadersvalp kan) på, medan ”lilla” matte
valpade sig i plurret.
|