Spansk vattenhund
Perro de agua espanol
Historia - Användningsområden - Karaktär - Att leva med rasen
En oerhört snabb, arbetsvillig och anpassningsbar hund.
Fakta: Spansk vattenhund
Rasens namn I Sverige används oftast det spanska "perro de agua espanol", till vardags förkortat till endast "perro". Perro på spanska betyder "hund" och det finns flera spanska raser som börjar på "perro de...". Säger man alltså "jag har en perro", så kan en annan svara "det har jag också" fastän man menar helt olika raser! Därför vore det bra om det med tiden blev mer vanligt i Sverige att helt enkelt säga "spansk vattenhund" när man menar perro de agua espanol (agua betyder vatten). Perro de agua espanol är även känd under namnen Perro Turco och Turco Andaluz, det vill säga "turkisk hund". Många teorier om rasens ursprung Den spanska vattenhunden finns beskriven i dokument så långt tillbaka som år 730 och år 1000. Det finns flera olika teorier om rasens ursprung. En teori är att hundarna härstammar från Afrika och kom till Spanien med den muslimska invasionen år 711. Enligt en annan teori så kommer förfäderna från Asien och har samma ursprung som irländsk vattenspaniel. Ytterligare andra menar att den spanska vattenhunden har samma ursprung som barbet, portugisisk vattenhund och vattenspaniel. Slutligen finns det många som anser att rasen uppkom i södra Andalusien och att den därifrån spreds vidare i Spanien. Rasen godkändes ganska nyligen Trots att det handlar om en mycket gammal ras som funnits i Spanien i hundratals år, så godkändes den av FCI som ras ganska nyligen. Först år 1975 påbörjades arbetet med att sammanställa rasen i Spanien. Tio år senare fick rasen för första gången delta på en internationell utställning i Madrid, där domarna försågs med en standard som baserades på en svart och vit hund vid namn Lucky. De bedömde ett 40-tal hundar av vilka 85 procent blev godkända för registrering. 1989 blev den spanska vattenhunden interimistiskt godkänd som ras av FCI, och 1999 fick rasen sitt slutliga godkännande. Till Sverige importerades de första spanska vattenhundarna år 1997, då tre hundar registrerades. Sedan dess har registreringarna stadigt ökat för att år 2005 vara uppe i 121. Tre blodslinjer Inom den spanska vattenhunden kan tre blodslinjer spåras. De skiljer sig åt med pälsstruktur, färg och storlek. Sierra kommer från de södra delarna av Spanien. Dessa hundar är mestadels svarta eller mörkt bruna, har rundade revben och pälsen har många ulliga lager/skikt. Det är robusta och gedigna hundar, lite högre än hundarna från norra Spanien, upp till 54 cm. Marismeno kallas hundarna från sumpmarkerna, och kommer från regionerna kring Huelva, Sevilla och Donana nationalpark. De är inte lika robusta, och både lägre och längre än Sierratypen, med en mankhöjd på ca 48 cm. De saknar eller har endast lite underull, vilket resulterar i underbara lockar. De är oftast mörkbruna och används till jakt och apportering. Norr är en typ med finare struktur och plattare revben. Pälsen är sand och/eller leverfärgad, ullig och mycket tät, vilket gör att den inte är så lockig. Typen kommer från norra Spanien och används av fiskare till att dyka efter föremål som ramlat överbord, till exempel fiskeredskap och fisk. Hundarna hjälper också till att dra ut fiskenäten. Norr-typen kan vara lite misstänksam mot människor beroende på att den är van att arbeta mycket självständigt. Numera är dessa tre blodslinjer uppblandade. Brett användningsområde Den spanska vattenhunden är en riktig all round-hund. I sitt hemland har den hjälpt herdarna valla boskap, fiskarna vakta båtar och dyka efter föremål i vattnet och den har använts vid jakt. Alla dessa uppgifter har utökats i det moderna samhället, så nu hjälper hundarna polisen finna narkotika vid gränskontrollerna, den letar bomber och hjälper räddningsmanskapet vid katastrofer. Den utmärkta nosen gör hundarna till bra sökhundar, intelligensen gör dem lättlärda och det finns många spanska vattenhundar som har lyckts bra med bruks och vid lydnadstävlingar. De är snabba, har god balans och en precision i sina rörelser. Många ägare tränar agility med sina hundar, andra tävlar i viltspår eller åker på utställningar. Man kan också göra vattenprov med sin hund. Att leva med spansk vattenhund Den spanska vattenhunden är väldigt lätt att ha med sig överallt, den får plats utan att vara ömtålig. Med sin energi och uthållighet är den en god kamrat på skogs- och fjällvandringar. Den tar sig med lätthet över besvärlig, stenig och klippig terräng, verkar kunna balansera på en femöring. Alla slags aktiviteter välkomnas med vild entusiasm och den verkar snarare behöva dämpas än uppmuntras. Vakten finns i blodet, vilket måste hållas i styr då hunden annars kan få för sig att vakta inte bara husse och matte på parkbänken, utan resten av parken också. Redan som liten valp måste "perron" socialiseras, det vill säga vänja sig vid människor och hundar, tas ut i olika miljöer som torg och ängar, lära känna traktorer, cyklar, rullstolar, osv. Detta är oerhört viktigt särskilt som det inom rasen kan finnas reserverade individer. Men låter man sin valp träffa folk brukar det lösa sig och de flesta perro man träffar brukar låta sig klappas av främmande. Pälsen klipps Pälsen fäller inte och den ska inte borstas, utan växer ut i långa lockar eller snören som vid behov försiktigt kan redas ut med fingrarna. Ibland måste den klippas, hur ofta beror på om man vill ha en kort- eller långhårig hund. Klippa kan man lära sig göra hemma. Utseende och karaktär Rasen ska vara rustik, långskallig, tämligen långsträckt, atletiskt byggd med väl utvecklad muskulatur från regelbunden motion. Ögonen ska vara lätt snedställda och mycket uttrycksfulla, hasselnöts- till kastanjefärgade i harmoni med pälsfärgen. Kroppen ska vara robust, ryggen plan och stark, bröstkorgen bred och djup med ett omfång som medger en avsevärd lungkapacitet. Svansen kan vara lång, men vissa hundar föds med stubbsvans. Pälsen ska vara lockig med ullig pälsstruktur. Eventuell klippning ska vara jämn över hela hunden och får aldrig bli en "modellfrisering". Karaktär: Rasen ska vara trogen, lydig, glad, arbetsvillig, vaksam och välbalanserad. Inlärningsförmågan ska vara exceptionellt god. Rasen är mycket anpassningsbar. Fullständig rasstandard hittar du här.
|
|
|
|
Eyeball's Fozzie The Bear Rinas halvbror Fozzie är en god representant för sin ras. Han är svensk-, dansk-, norsk-, nordisk utställningschampion, svensk viltspårschampion, uppflyttad till lydnadsklass 3, uppflyttad till Elit spår och han har avlagt sim- och räddningsprov "SOR". Dessutom är han en underbar hund att träffa och umgås med. |
