Bakom husknuten där det står några rhododendronbuskar under enarna, skymtade någonting vitt. Tysta, försiktigt smygande steg och så ett språng - och ut kom Verdi trippande på tå med hög svans och glada öron. I munnen sprattlade någonting ett par decimeter stort och pep.

Glatt släppte han ner det i snön och cirklade runt ivrigt viftande på svansen. Men när varelsen försökte ta sig därifrån hann den bara några decimeter innan den åter slöts av käftarna. Upp i luften flög den, landade på marken, en stor tass ovanpå och mer hjärtskärande pip.

Flera saltomortaler senare var det stackars djuret inte längre i skick att göra så mycket motstånd. Vid det laget hade jag bett Verdi göra slut på dess pina massor med gånger, men måste till slut inse att den saken inte hade fallit honom in.

Så vad göra? Jag var ensam hemma och avskyr att döda så mycket som en fluga... Förbaskade husse som inte kan vara hemma när han som mest behövs! Jag ringde honom: "Hördu, DIN hund ställer till bekymmer..."

Han tipsade mig om att fråga grannen om han kunde slå ihjäl råttan eller försöka byta till mig den av Verdi mot ett grisöra - att jag inte tänkt på det själv! "Jag är glad att jag inte är hemma", tillade han med ett retsamt flin som hördes alldeles tydligt i luren. Jag satte upp flinet på listan med saker som han skulle få äta upp och skred till verket.

Jodå, Verdi tyckte bytet var okej. Råttan var det ju inte så mycket med längre ändå, och örat doftade gott. Jag fick till slut råttan alldeles för mig själv och vad jag sen gjorde med den tänker jag inte berätta. För en sån som mig var det en mardröm. Men jag gick INTE till grannen för att be om hjälp.

Verdi var i alla fall väldigt nöjd med sig själv efteråt. Konstigt nog var det ingen som ville pussas med honom precis då......