Matte gillar sommarvarmt vatten. Bada, simma, skvätta, hoppa i och se det glittra. Så är det bara.

En julidag med gassande solsken utanför, suckade matte inför en arbetskamrat:

- Den som kunde åka och bada…

Arbetskamraten undrade varför det inte skulle gå, och fick veta att Maken inte gillar att bada.

- Ja, men det är ju jättebra! Då kan han sitta i skuggan på stranden och läsa något lättsamt och ha det skönt medan du är i vattnet.

Thella,

ett

badmonster?

Idén var värd att pröva. Efter en del övertalning satte sig en inte alltför förtjust Make i bilen. (För att vara exakt så ångade det av ovilja om honom.) Med i bilen åkte även ett parasoll och en Hälgetidning (skugga och lättsam läsning var det) och på vägen införskaffades lite ätbart.

Så var det hund då, bara den yngsta fick följa med. Varför? Enkelt:

När Maken sedan tidigare inte visat sig vara något sällskap i vattnet, hoppades matte på hund nr 1, Verdi. Äntligen en skvätt- och buskamrat!

Men icke. Verdi kände lite på vattnet och sa ”usch, det här är ju BLÖTT, blä matte! Inget för mig!”

Telefonsamtal till Gammelmatte Kicki.

- Men ta hit’na så fixar vi det, sa hon och matte satte sig att köra de 32 milen till Kicki, där Verdis mamma Orphie skulle lära sin son att gilla vatten.

Hemkommen hade matte långa, röda, svidande ränder över bålen, armarna och benen efter Verdis klor. Jodå, vovven hade simmat, men raka vägen i famnen på matte:

- Kom och rädda mig matte, det är kris, hemskt VÅTT, blä, rädda mig NU!!!

När det var dags för hund nr 2, ville matte helgardera sig och valde perro de agua espanol, spansk VATTENhund. Dessa jyckar har det i blodet, eller rättare sagt i generna. De har i alla tider hjälpt fiskare hämta saker som fallit överbord, simmat och apporterat det som behövdes. Äntligen, tänkte matte.

Hund nr 2, Rina, nosade i strandkanten, gick lugnt i, provade simma, men vände strax tillbaka:

- Nej, matte, det här var inget för mig. Vill inte.

Rina kan vara en ganska bestämd dam.

Och här var hon bestämd.

Intresset för vattnet vaknade, om än på sparlåga, något år senare, men bara när det gällde MYCKET intressanta saker i vattnet som bara MÅSTE undersökas. Men någon badglädje kan man inte tala om. Varken hos henne eller Verdi.

Alltså var det bara Thella som fick följa med denna heta julidag. Ingen hund skulle visa henne hur man INTE gjorde i vattnet.

Lastade med ryggsäck, parasoll och varghund, nådde vi havet. Där var redan flera glada jyckar som glatt simmade och hämtade pinnar eller busade i sanden. Thella gick fram till havskanten och tvärstannade. Tittade med avsmak på vågorna som sköljde in över sanden och flyttade tassarna bakåt.

- Hörrdu, matte, jag tror inte vi ska gå närmare. Det ser läskigt ut och så tror jag man riskerar att bli BLÖT.

Inget lock och pock hjälpte. Pinnar, vaddå?

- Jaha du matte, om det roar dig att hoppa omkring så där så varsågod, men jag är inte på bushumör och dessutom rör du dig alldeles för nära det där blöta, äckliga havet.

Thella la sig ner i sanden och tvärvägrade att röra sig ur fläcken – tills en lite större våg sköljde längre upp på stranden än de övriga och nådde henne. Då flög hon upp:

- Usch och fy och blä!!!, sa Thella och förpassade sig på betryggande avstånd.

Lite grann från ovan tittade hon sedan med vuxet allvar (som bara en tiomånadersvalp kan) på, medan ”lilla” matte valpade sig i plurret.

Och hur gick det då för Maken? Ja, parasollet och Hälgetidningen blev aldrig använda.

Inte Makens badbyxor heller.

Ändå var han alldeles nära vattnet under hela den långa stunden matte var i. Satt och pysslade med någonting och hade uppmärksamheten oavvänt riktad ut mot havet.

Svaret på vad det var fick matte hemma vid datorn när hon tömde kameran. Där fanns 93 badbilder och på de flesta av dem hade mattes bikiniöverdel halkat ner… Inte undra på att Maken såg så belåten ut på hemvägen!

Juli 2008